Till havs...
Följ med fröken Ågren och hennes äventyr på briggen Gerda på
http://sjosjuk.blogspot.com/ !
Semesterkilon
Det goda livet sätter sina spår. Det är oundvikligt. God mat, gott vin och trevligt sällskap fyller själen med livsglädje och för att allt ska få plats måste kroppen bli lite rymligare. Så är det bara. Så här sitter jag och fyller ut mina kläder, men vad gör det?
Jag ser det så här :
- Mindre kläder
+ Större lockbeten
- Färre kläder i garderoben att välja mellan
+ Mer Fröken Ågren åt folket
Dessutom – om ett vin i toppklass kräver en fyllig kropp, borde det rimligen gälla för kvinnor också.
Lev väl!
Såsigheter
Jag är en såsmänniska. Jag kan inte hjälpa det, jag älskar såser. Varma eller kalla, heta salsor som bränner på tungan eller milda gräddsåser som varsamt smeker magen... Det spelar ingen roll! Så länge det finns något att doppa maten i.
Favoriten är pepprig brunsås, eller "stark jävla brunasås" som jag har döpt den till. Den ätes bäst på tallrik med kniv, då får man precis rätt mängd varje gång. Jag har till och med gjort en sång om undret som jag sjunger varje gång jag kokar ihop den. Titeln på låten är just "Stark jävla brunasås" och konstigt nog så går även texten och refrängen så. Det bästa är att man kan sjunga den hur många gånger som helst, den tar aldrig slut. Förrän sås-lagandet är klart då.
Det är min käre far som har visat mig in i såsmakeriets fantastiska värld. Så kallade pås-såser har varit strängt förbjudna under min uppväxt. Det enda undantaget var och är vaniljssås. Anledningen till det är troligtvis att tålamodet inte är lika stort när det kommer till desserten. Om det sen beror på att det oftast är min mor som står för den eller om det är sötsuget som tar överhanden kan jag inte svara på.
Men med stark jävla brunasås (eller sjbs som vi kan kalla den för enkelhetens skull) är det en helt annan femma. Att ens fundera på att ta en pås-sås är en hädelse och går man i sådana tankar är man sjbs:en ovärdig. För att lyckas med en sjbs måste man nämligen lägga ner hela sin själ i att få den perfekt. Perket salt, perfekt söt, perfekt syrlig, perfekt kryddig, perfekt len, perfekt konsistens... Ja, ni förstår ju. Dessvärre kräver detta ett evinnerligt antal avsmakningar, man har liksom inget val än att sticka ner en tesked titt som tätt så att man vet att man är på rätt väg. De frekventa skeddoppen är ett måste! Tyvärr. Gud så synd...
Nu tror ni säkert att jag ska avslöja hur jag gör min sjbs. Det kan ni glömma. En perfekt sjbs kräver inte bara förvånansvärt många ingredienser, utan också en upptäckarlust av tungans alla smaklökar och det, mina vänner, är en resa som inte är ämnad för alla.
You want to know the sås? You can´t handle the sås!
(Men jag bjuder mer än gärna på den om ni frågar snällt.)
Allt är Olles fel
Jag har funderat en del kring det här med kvinnor som blir kära i brottslingar, och nu menar jag inte snattare eller fortkörare, utan riktigt grova brottslingar. Att ta upp Helge Fossmo som exempel i det här fallet känns kanske inte helt klockrent när det, trots allt, finns värre galningar där ute, men det är han jag läste följande om senast.
Helge Fossmo har, sedan han åkt in på livstid för att ha mördat sin fru (indirekt genom sin barnflicka), fått en massa beundrarbrev av kvinnor. För ungefär två år sen gifte han sig med en av dessa (läs mer om det
här). Förutom tankar på hur kul det egentligen är att vara gift med någon som sitter inne, på livstid dessutom, börjar man givetvis klura på vad som egentligen är fel med dessa kvinnor, som dras till hustrumördare? Jag säger så här: Allt är Olle i Bullerbybarnens fel.
Alla minns väl när Olle fick sin hund Svipp? Hunden ägdes från början av den elake skomakaren och var då lika illa omtyckt i bygden som sin vrånge ägare. Men Olle förstod att hunden egentligen var snäll och när han sen fick ta hand om Svipp visade det sig mycket riktigt stämma - Svipp blev en mönsterhund, glad, barnvänlig och exemplarisk på alla vis. Hur många var vi inte som önskade att något sånt skulle hända oss? Att vi skulle vara de enda som verkligen förstod oss på ett djur och att bara vi fick ta hand om det skulle allt bli bra, till och med perfekt?
Jag tror att den känslan finns kvar hos brottslingvurmande kvinnorna, bara det att den har förvandlats till att gälla elaka människor istället för djur. De tror att känner brottslingarnas "innersta väsen" och att det är just de som kan omvända männen till fromma, barnvänliga och exemplariska små lamm. Om kvinnorna däremot inte hade sett Alla vi barn i Bullerbyn, eller om historien hade fått en annan vändning där Svipp hjärtlöst går till en blodig attack mot Olles lillasyster Kerstin, hade dessa kvinnor kanske tänkt sig för en extra gång.
Så jag säger bara det, allt är Olles fel.
När kommer den?
Jag längtar verkligen och kan inte bärga mig, för snart, efter alla dessa år, måste den ju ändå komma – badsäsongen. Och då menar jag inte för folk i Sverige i allmänhet, utan för mig och min bleka lekamen. Liksom alla andra år, när jag tror att "i år är det äntligen dags!", har jag gett mig ut på bikiniletarsafari. Och jag säger safari för det är verkligen en djungel därute med alla färger och modeller. Fast, efter att ha provat mig igenom de flesta varianter är nog djungel fel ord, öken stämmer väl kanske bättre för jag hittade inget. Nichts. Nada. Som vanligt.
Eller jo, jag fann något. Om det beror på att min syn har blivit sämre på gamla dar och behöver ljusrör för att se klart eller om det beror enbart på just det faktum att jag ens har "gamla dar", vet jag inte. För där, i det sterila omklädningsrumsljuset, upptäckte jag något som jag inte sett förut: Ett vitt, gropigt landskap som bredde ut sig mitt framför mina ögon...
Låt mig säga så här, hade det varit i rymden hade det varit vackert. Men i ett omlädningsrum, not so much.
Så nu gäller det att ta i med hårdhandskarna. Som varje år. Låtsas som att jag faktiskt tror på att jag lyckas det här året. Som varje år. Fundera över våtdräkt som alternativ. Som varje år. Och inse att det inte blir St Tropez i år heller utan St Sommarstället, så där lagom tomt, öde och privat. Ungefär som mitt alldeles egna månlandskap.
Jag undrar
Ibland undrar jag vad som hände med min kreativa sida, den som fick mig att teckna halva nätterna igenom och vakna upp på morgonen med en hög med blyertsskisser på golvet. Problemet ligger nog i att jag inte längre vet vad jag ska måla. På samma sätt har jag slutat att spenadera nätterna med att möblera om. Kan det bero på att jag numer bor i en svårmöblerad etta? Och min tid med den fantastiskt formvänliga leran som vän försvann samma dag som jag inte längre hade tillgång till skolans bildsal, anledningen är uppenbar – var fan skulle jag få plats med en brännugn?
När jag blir stor ska jag ha ett hus med plats för allt och alla. Men hur det ska gå till när inte ens livet, som ibland ter sig så oändligt och stort, kan rymma allt. Eller alla. Jag vet inte. Är det inte bristen på pengar som håller fullkomligheten tillbaka, är det brist på tid, ork eller vilja. Både hos mig och hos andra. Ska man finna sig i att det alltid kommer att finnas hinder och nöja sig med mindre? Jag undrar...
Noll bollkoll
I går var jag på min allra första "riktiga" fotbollsmatch någonsin – Kalmar FF mot AIK. Jag och K gjorde det till en heldag, eller en halv i alla fall. Hade det gutt i solen vid Kalmar slott och så käkade vi och drack öl på Krögers till tonerna av AIK-fansens berusade brölande. Livemusik när den är som sämst.
Sedan var det dags! Vi följde strömmen mot Fredrikskans och hittade våra platser, lyckligtvis långt ifrån havets snålblåst. Därefter var det full fotbollsfokus! I sisådär en kvart... Jag måste verkligen tillhöra den sämsta sortens publik, absolut noll bollkoll. Låt mig demonstrera genom några utdrag ur min och Ks konversation under matchen:
Jag: "Bra jobbat! Eller?"
K nickar och jag känner mig nöjd.
Jag: "Han mjölkar ju, det är mjölkning! Eller?"
K: "Det heter maskning..."
Jag: "Jaaaaa, jaaaaaaaa det blev mål!! Eller?"
K: "Nej, det var offside."
Precis så här var det.. Ni fattar ju. Världens kanske sämsta supporter.
Det jag däremot kan säga något om är att:
1. AIKs fans var fasen så mycket bättre på att hålla igång. Det dröjde inte länge förrän jag själv satt och nynnade "...vi finns överallt, men det gör inte ni, för ni är Djurgårdsjävlar...". En skam som sagt, både som KFF-supporter och som dotter till en nitisk språkvårdare,
2. mannen som satt bakom oss lät fruktansvärt lik den gamle handbollstränaren Bengan Johansson, vilket gjorde hans kommentarer ytterst roliga att lyssna på och
3. någon verkligen borde säga till Henrik Rydström att cykelbyxorna försvann med 80-talet.
Henrik Rydström, med Sveriges kanske tajtaste shorts.
Bara att acceptera
Jag gör ständigt saker jag inte borde. Stoppar i mig choklad och godis trots att jag egentligen sockerdetoxar för att få bort mitt sinnesjuka sötsug. Sitter uppe framför datorn när jag borde sova. Sover när jag borde vara vaken. Jobbar när jag borde vila. Vilar när jag borde träna. Tränar trots att kroppen skriker. Säger saker när jag borde hålla tyst. Är tyst när jag borde säga ifrån. Listan kan göras lång.
Men samtidigt har jag alltid varit lite obstinat. Eller som den gamla tyska 70-tals gruppen Accept så fint beskriver det;
Im a rebel, rebel / dont you just know it
Gluteus Minimus
Jag använder mina rumpmuskler för lite. Det är i alla fall vad min massörska säger. Vadå för lite? De sitter ju bara där, som två halvjästa bröddegar, inte mycket att göra åt, tyckte jag. Åtminstone tills hon förklarade att jag kan bli 20 procent starkare i benen bara genom att använda min rumpa rätt. 20 procent, det skulle göra stor skillnad i klättringen, viskar min vinnarskalle. Så därför tränar jag nu mina muskler och nervbanor på att bjuda in de två kusinerna från landet när det är lekdags. Så jag får infall, går till anfall och gör utfall. Risken är väl att det slutar med framfall...
Jag har funderat lite på det där, det finns infall och utfall och så framfall, men inget bakfall. Så vad skulle ett bakfall kunna vara? Det enda jag kommer på är hemorojder så där lämnar jag den diskussionen.
I min rumpmuskelträning ingår att tänka på dem när jag är ute och går. Det är ungefär så fånigt som det låter, men jag tror faktiskt att det funkar. Målet är att hjärnan ska lära sig att tänka på dem automatiskt så att jag slipper bry mig. Så när jag vaknade i morse och såg hur solen sken utanför mina smutsiga vinterfönster kände jag att det var dags. Efter att ha tryckt i mig en vinnarfrukost, fått en äcklig tennisboll förevisad för mig av Trixa ett antal gånger, och svidat om till mina allra fulaste mjukisbyxor, marscherade jag ut.
"Spänn höger, spänn vänster, spänn höger...."
Men så, ute på den uppländska slätten hände något. Vårkänslorna fick frispel och där, mitt på en öde cykelväg, kunde kajor och annat patrask beskåda en sällsamt salig småländska dansa och hoppa hopprep med sin hunds koppel, med en liten vit best racerspringandes i vida cirklar runt benen. Total glädje.
Efteråt tyckte Trixa att det hela var lite väl ansträngande (till skillnad från sin matte som är fit som få) och tog sig därför en ölpaus på alkisbänken (bildbevis nedan).
När promenaden började gå mot sitt slut, och rumpmusklerna för längesen hade glömts bort började jag tänka på saker som imponerar och förvånar mig inom musiken. Som att Håkan Hellströms röst fortfarande kan spricka så där tonårsaktigt. Eller att jag kan bli så glad av att lyssna på Bon Jovi-låtar från tiden då de trodde att de var cowboys. Eller att jag ens vågar erkänna min svaghet för Gary Moore...
Den ytterst dansvänliga vägen på Gränbyslätten
Hund och ägare som blott skuggor av sina verkliga jag. Så platonsk.
Shitty Mcfart tar sig en öl i vårsolen
Schneesturm und drang
Det är väl märkligt hur man helt plötsligt kan välsignas med superhörsel, tinnitus och annan sporadisk dövhet till trots. Som häromnatten, jag ville inget hellre än att få somna in fort och sova tungt, men då bestämmer sig mina öron att ställa in sig på batman-mode. Alla husets ljud blir med ens smärtsamt tydliga – hissen som åker upp och ner, dörrar som slår och så grannarna som spelar Love songs på högsta volym. Nothing Compares 2 U med Sinead O’Connor…. Jag minns första gången jag såg musikvideon. Det var på den tiden då MTV fortfarande var en musikkanal och alla hus med lite självaktning bär en stor, vit, konkav skiva som statusaccessoar. Jag var runt åtta år och var i Dundret på skidresa tillsammans med mina föräldrar och vänner till familjen. Jag minns så väl tv:n i foajén och hur fascinerad jag var över att den där sångerskan hade rakat av sig allt sitt hår. Fick man verkligen göra så? Jag minns också hur jag och min jämnåriga kompis Karro fick en ofrivillig snabblektion i manlig anatomi. Efter att ha badat i hotellets iskalla pool ville vi värma oss lite i bastun. Lyckligt ovetandes om vad ”gemensam bastu” egentligen innebar, öppnade vi dörren, bara för att se vår skidlärare och hans manliga behag. En mer världsvan kvinna hade kanske låtit ett ”nämen” eller, om hon var svältfödd, ett ”åhå” undslippa sina läppar vid åsynen av denna unge, fagre man, men de två småflickorna uppgav ett mer distinkt och talande ”aaaaahh!”, som följdes av dörrens bestämda ”slam” innan hysteriskt fnitter utbröt.
För visst är det är märkligt hur ens uppfattning om saker och ting förändras? Något som då var skrämmande och märkligt, är i dag ett uppskattat inslag i tillvaron. Som när jag var liten. Då sov jag med sängen full av gosedjur, som sedan byttes ut mot kuddar för att så småningom, förhoppningsvis inom en tillräckligt snar framtid, förvandlas till en livs levande människa. Och jag säger förhoppningsvis för när man väl ligger där, med Sinead O’Connor skrikandes i örat, är det svårt att få en kudde att gå en trappa upp, knacka på hos grannen och att leverera budskapet ”Om ni inte sänker er musik så…”.
Direkt från gungstolen
Funderar på: Varför friluftsande skolbarn i grupp alltid omges av en svag doft av äpple och oparfymerade våtservetter. Kanske även ett stänk av ännu inte fullt utvecklad svett?
Förvirrad av: Privatliv i allmänhet, då inte bara mitt.
Irriterad över: Att behöva åka buss till jobbet varje dag, inte så mycket för själv resans skull som för alla dofter som sticker i näsan. Killen som verkar ha stått i en högtryckstvätt fylld med hårvax och rakvatten. Tonårstjejen som inte har lärt sig att eau de toilette inte är vatten, namnet till trots, utan väldigt, väldigt stark parfym. Periodaren som röker på tok för mycket och så till sist kärringen som, snälla rara söta! borde gå till tandläkaren och få den där muninfektionen åtgärdad.
Befinner sig i: En helkass ekonomisk situation, men det är ju inget nytt...
Alla brev jag får är räkningar
När jag var liten hade jag brevvän i Fiskesjö. Det låg 20 minuters bilfärd hemifrån, men kändes ändå långt bort. Lite som i en annan värld. Jag hade ungefär samma känsla i kroppen när jag skrev till henne som jag antar att jag skulle ha haft om hon hade bott i Somalia. Jag hittade henne via Min Häst och det hela var mycket givande på ett "Hej hur mår du? Jag mår bra"-sätt. Sedan slutade vi av någon anledning att skriva till varann, och några år senare började vi på samma högstadieskola. Jag visste vem hon var och jag tror att hon kom ihåg mig också, men är jag tveksam till om vi någonsin pratade med varann. Kanske sa hej någongång så där, på sin höjd.
I dag skulle jag gärna ha en brevvän igen, eller bara någon som skrev något och skickade det med posten. De enda ljusglimtarna mitt postfack får uppleva nu är när jag får min månatliga National Geographic. Annars är det bara räkningar och reklam, reklam och räkningar...
Var hittar man en brevvän i dag?
I väntan på något bättre
Att vara 26 år och singel är inte okej. I alla fall om man frågar min mamma. Själv var hon mor till två barn och gift vid samma ålder. Fast jobb, bil och så småningom hus, hund och get.
Häromdagen hotade hon med att lägga ut min bild på nätet för att hitta mig en blivande man. Men en bild finns redan ute, dock inte med syftet att locka män. Den fungerar snarare tvärtom - bakfull och rufsig i håret med en uppsyn som mest kan liknas vid den hos en lycklig blekfet nakenhamster. Föga charmig med andra ord. Min mamma skrattade en hel dag efter att ha sett den. Vem kan klandra henne? Den är för jävlig.
Hemma i samhället har bebisarna börjat trilla in. Storkarna måste ha blivit tokiga. Här uppe i studentstaden är det ingen som har barn och att vara singel är snarare regel än undantag. Alla drar omkring likt de läskiga molnen av kajor som sveper över hustaken. Tillsynes obeslutsamt och förvirrat. Hur kan det komma sig? Rör det sig om kassa ekonomiska förhållanden, vägran/rädsla för att växa upp eller karriärsklättrande utan utrymme för familj? Eller är akademikerna för mycket av teoretiker för att kunna reda ut det rent praktiska? Vem vet.
Allt jag med säkerhet kan säga är att utekvällar är meningslösa, nittonårigt lammkött vart man än vänder blicken. Vad ska man med sådana till? Går man till ställen för äldre möts man i stället av desperata blickar och dans á la Björne. Det finns väl ingen som tänder på en man som står med lätt böjda ben och rör armarna längs sidorna, fram och tillbaka, samtidigt som ponduskulan rullar från sida till sida? Så var finns mellantinget? Vart kan man gå om man kallas för tant av femtonåringarna, känner sig färdig med studenthybrisen, men ännu inte är redo för att sitta med rödvinständer och dra socialt accepterade fräckisar?
Jag är ledsen mamma, men jag vet inte. Så tills den dagen kommer, då något bättre alternativ dyker upp, kommer den här donnan fortsätta att häva öl, dansa sig svettig på lammköttsgolven och bara ha en tandborste i badrumsskåpet.
Honungsglaserad kyckling med varm sallad
Som du kommer att märka har jag mina absoluta favoriter när det gäller matlagning. Lättcréme fraiche är en och olivolja med citronsmak en annan. Den senare lyfter vilken vanlig basicsallad som helst och är suverän när man steker lax eller annan fisk. Här har jag gjort en riktigt billig maträtt som är klockren när kassan börjar sina. Salladen går att blanda upp med pasta, potatis eller quinoa om man vill ha lite kolhydrater. Vill man ha lite extra lyx eller tycker att maten känns torr kan man snabbt slänga ihop en kall sås genom att röra ihop lättcréme fraiche med salt och peppar. Eller varför inte en gucamole? Personligen tycker jag dock att sås faktiskt är överflödigt, trots att jag är såsfanatiker, men salladen gör ett riktigt bra jobb på egen hand.
Honungsglaserad kyckling
- kycklingfiléer
- honung
- chilipeppar
- salt och peppar
Gör så här: Krydda kycklingfilén med salt, peppar och lite chili, dela i halvor för kortare stektid. Bred på honung och stek.
Varm sallad
- rödbetor
- broccoli
- haricot verts
- citronolivolja
- vitvinsvinäger
- (färsk basilika)
- salt och peppar
Gör så här: Skala rödbetirna och dela i mindre delar. Koka i vatten med salt. Släng i broccoli och haricot verts när rödbetorna börjar bli tuggvänliga (tar ca 15 minuter, beroende på hur stora rödbetsbitarna är och om du använder färsk broccoli som tar längre tid att koka). Häll av vattnet och slå upp i en skål. Slå på citronolivolja, vitvinsvinäger och krydda med salt och peppar. (Klipp ev. färsk basilika över.)
Smaklig spis!
Medelhavskyckling
Medelhavskyckling med potatishalvor i ugn samt såser och röror:
Okej, här är ett av mina favoritbjudrecept när jag känner att jag har lite mer pengar på fickan.
Som du snart kommer att upptäcka har jag en liten sås- och tillbehörsorgie i slutet. Själv är jag en riktig sucker för såser. Det ska gärna finnas flera som man kan kombinera, kalla och varma i en salig blandning. Det tycker jag för övrigt gäller mat i allmänhet - varmt ska kombineras med kallt, mjukt med hårt eller krispigt, mastigt och gräddigt med fräscht. Någon form av sallad är ett måste.
Och glöm inte att maten ska smaka i
hela munnen!
Medelhavskyckling:- kycklingfiléer
- feta ost
- svarta oliver
- (soltorkade tomater om pengar finns)
- salt, peppar
- chili eller cayennepeppar
- basilika, oregano
Gör så här:
Hacka oliverna och de soltorkade tomaterna. Rör ihop med feta osten och krydda. Salta och peppra kycklingen.. Krydda med chili eller cayenne om du vill ha den lite mer spicy. Snitta kycklingen på längden och tryck i så mycket av röran du kan. Ställ in i ugnen på 200 grader i minst 40 min.
Tillbehör:- potatis
- grovt salt
- timjan
- olivolja
Gör så här:Dela potatisen på längden och lägg på en plåt. Pensla på olja. Strö över timjan och salt. Sätt in i ugnen (200 grader) strax efter kycklingen (tiden beror givetvis på storleken på potatisen, men räkna uppskattningvis med
minst en halvtimme). Om du kör både kycklingen och potatisen i ugnen samtidigt, glöm inte att byta plats på dem så att båda får färg.
Basic kall sås:
- lättcréme fraiche
- salt, peppar och paprikapulver
- (ev ajvar relish)
Gör så här: Rör ihop allt och smaka av.
Ljummen tomatsås:- krossade tomater
- vitlök
- (ev lök)
- olivolja
- tomatpuré (och/eller ketchup)
- grönsaksbuljong
- chili
- socker
- kanel
- basilika, oregano och timjan ( eller det som känns bra)
Gör så här: Finhacka vitlöken (och hacka löken). Svischa runt en stund i en kastrull med upphettad olja så pass länge att löken blir mjuk och vitlöken inte blir bränd. Slå på krossade tomater, smaka av med grönsaksbuljong och tomatpuré samt resten av kryddorna. Såsen ska smaka fylligt, inte vara vattnig. Var försiktg med kanelen! Smaken kan lätt ta över.
Guacamole:- avocado
- lättcréme fraiche
- (vitlök)
- pressad citron
- salt, peppar
Gör så här: Gröp ur avocadon och mosa den. Rör ner creme fraichen (pressa i vitlök), smaka av med citron, salt och peppar.
Snabbtapenade:
- gröna och svarta oliver, urkärnade (billiga varianter funkar utmärkt)
- (vitlök)
- olivolja
- peppar
Gör så här: Släng ner allt i en skål och mixa med stavmixer eller ställ dig och extremfinhacka allt til förbannelse och kör med elvisp (blir inte alls lika bra, men funkar).
Smaklig spis!
