Gluteus Minimus
Jag använder mina rumpmuskler för lite. Det är i alla fall vad min massörska säger. Vadå för lite? De sitter ju bara där, som två halvjästa bröddegar, inte mycket att göra åt, tyckte jag. Åtminstone tills hon förklarade att jag kan bli 20 procent starkare i benen bara genom att använda min rumpa rätt. 20 procent, det skulle göra stor skillnad i klättringen, viskar min vinnarskalle. Så därför tränar jag nu mina muskler och nervbanor på att bjuda in de två kusinerna från landet när det är lekdags. Så jag får infall, går till anfall och gör utfall. Risken är väl att det slutar med framfall...
Jag har funderat lite på det där, det finns infall och utfall och så framfall, men inget bakfall. Så vad skulle ett bakfall kunna vara? Det enda jag kommer på är hemorojder så där lämnar jag den diskussionen.
I min rumpmuskelträning ingår att tänka på dem när jag är ute och går. Det är ungefär så fånigt som det låter, men jag tror faktiskt att det funkar. Målet är att hjärnan ska lära sig att tänka på dem automatiskt så att jag slipper bry mig. Så när jag vaknade i morse och såg hur solen sken utanför mina smutsiga vinterfönster kände jag att det var dags. Efter att ha tryckt i mig en vinnarfrukost, fått en äcklig tennisboll förevisad för mig av Trixa ett antal gånger, och svidat om till mina allra fulaste mjukisbyxor, marscherade jag ut.
"Spänn höger, spänn vänster, spänn höger...."
Men så, ute på den uppländska slätten hände något. Vårkänslorna fick frispel och där, mitt på en öde cykelväg, kunde kajor och annat patrask beskåda en sällsamt salig småländska dansa och hoppa hopprep med sin hunds koppel, med en liten vit best racerspringandes i vida cirklar runt benen. Total glädje.
Efteråt tyckte Trixa att det hela var lite väl ansträngande (till skillnad från sin matte som är fit som få) och tog sig därför en ölpaus på alkisbänken (bildbevis nedan).
När promenaden började gå mot sitt slut, och rumpmusklerna för längesen hade glömts bort började jag tänka på saker som imponerar och förvånar mig inom musiken. Som att Håkan Hellströms röst fortfarande kan spricka så där tonårsaktigt. Eller att jag kan bli så glad av att lyssna på Bon Jovi-låtar från tiden då de trodde att de var cowboys. Eller att jag ens vågar erkänna min svaghet för Gary Moore...
Den ytterst dansvänliga vägen på Gränbyslätten
Hund och ägare som blott skuggor av sina verkliga jag. Så platonsk.
Shitty Mcfart tar sig en öl i vårsolen
Jag har funderat lite på det där, det finns infall och utfall och så framfall, men inget bakfall. Så vad skulle ett bakfall kunna vara? Det enda jag kommer på är hemorojder så där lämnar jag den diskussionen.
I min rumpmuskelträning ingår att tänka på dem när jag är ute och går. Det är ungefär så fånigt som det låter, men jag tror faktiskt att det funkar. Målet är att hjärnan ska lära sig att tänka på dem automatiskt så att jag slipper bry mig. Så när jag vaknade i morse och såg hur solen sken utanför mina smutsiga vinterfönster kände jag att det var dags. Efter att ha tryckt i mig en vinnarfrukost, fått en äcklig tennisboll förevisad för mig av Trixa ett antal gånger, och svidat om till mina allra fulaste mjukisbyxor, marscherade jag ut.
"Spänn höger, spänn vänster, spänn höger...."
Men så, ute på den uppländska slätten hände något. Vårkänslorna fick frispel och där, mitt på en öde cykelväg, kunde kajor och annat patrask beskåda en sällsamt salig småländska dansa och hoppa hopprep med sin hunds koppel, med en liten vit best racerspringandes i vida cirklar runt benen. Total glädje.
Efteråt tyckte Trixa att det hela var lite väl ansträngande (till skillnad från sin matte som är fit som få) och tog sig därför en ölpaus på alkisbänken (bildbevis nedan).
När promenaden började gå mot sitt slut, och rumpmusklerna för längesen hade glömts bort började jag tänka på saker som imponerar och förvånar mig inom musiken. Som att Håkan Hellströms röst fortfarande kan spricka så där tonårsaktigt. Eller att jag kan bli så glad av att lyssna på Bon Jovi-låtar från tiden då de trodde att de var cowboys. Eller att jag ens vågar erkänna min svaghet för Gary Moore...
Den ytterst dansvänliga vägen på Gränbyslätten
Hund och ägare som blott skuggor av sina verkliga jag. Så platonsk.
Shitty Mcfart tar sig en öl i vårsolen