Fröken Ågren

Att vara 26 år och singel är inte okej. I alla fall om man frågar min mamma. Själv var hon mor till två barn och gift vid samma ålder. Fast jobb, bil och så småningom hus, hund och get.

Häromdagen hotade hon med att lägga ut min bild på nätet för att hitta mig en blivande man. Men en bild finns redan ute, dock inte med syftet att locka män. Den fungerar snarare tvärtom - bakfull och rufsig i håret med en uppsyn som mest kan liknas vid den hos en lycklig blekfet nakenhamster. Föga charmig med andra ord. Min mamma skrattade en hel dag efter att ha sett den. Vem kan klandra henne? Den är för jävlig.

Hemma i samhället har bebisarna börjat trilla in. Storkarna måste ha blivit tokiga. Här uppe i studentstaden är det ingen som har barn och att vara singel är snarare regel än undantag. Alla drar omkring likt de läskiga molnen av kajor som sveper över hustaken. Tillsynes obeslutsamt och förvirrat. Hur kan det komma sig? Rör det sig om kassa ekonomiska förhållanden, vägran/rädsla för att växa upp eller karriärsklättrande utan utrymme för familj? Eller är akademikerna för mycket av teoretiker för att kunna reda ut det rent praktiska? Vem vet.

Allt jag med säkerhet kan säga är att utekvällar är meningslösa, nittonårigt lammkött vart man än vänder blicken. Vad ska man med sådana till? Går man till ställen för äldre möts man i stället av desperata blickar och dans á la Björne. Det finns väl ingen som tänder på en man som står med lätt böjda ben och rör armarna längs sidorna, fram och tillbaka, samtidigt som ponduskulan rullar från sida till sida? Så var finns mellantinget? Vart kan man gå om man kallas för tant av femtonåringarna, känner sig färdig med studenthybrisen, men ännu inte är redo för att sitta med rödvinständer och dra socialt accepterade fräckisar?

Jag är ledsen mamma, men jag vet inte. Så tills den dagen kommer, då något bättre alternativ dyker upp, kommer den här donnan fortsätta att häva öl, dansa sig svettig på lammköttsgolven och bara ha en tandborste i badrumsskåpet.