2006 - Året då fröken Ågren blev tant
Ja jävlar! Nu var det ett tag sen man skrev. Närmare ett år faktiskt. Jag är förvånad över att jag inte har blivit utsparkad från siten än...
Så vad har då hänt, kan man fråga sig. Som seden sig följer inom alla medier, är januari månaden framför alla när det gäller reflektioner över det år som varit, så vad lämpar sig inte då bättre än en kort sammanfattning av Fröken Ågrens år 2006? Är jag inte en attans kanalje ändå, som håller min(a) läsare på spänn ett helt år?! (Så mycket bättre än att erkänna sin lathet...)
Våren. Trots sin skirt, gröna fägring, en tuff årstid. Den mininmala budgeten for till Malmö, och stannade där (till skillnad från undertecknad som vid varje hemkomst fick överleva på kastanjer och skånsk kärlek).
Sommaren. Den blekingska kartans vita fläckar utforskades och geografin förbättrades; Landskrona ligger i SKÅNE! Den lilla lägenheten i Olofström har för evigt försatt mitt estetiska sinne i ett tillstånd av chock, medan lokalredaktionen blåste upp mitt journalistiska ego från ett icke vara till ett oförtjänt "se upp Janne Josefsson". Pensionärerna formligen darrade inför mitt skarpsinne och intellekt.
Och så, i ett ögonblick av klarvakenhet lyckades jag, tillsammans med grannflickan på väg ner till sin fotbollsträning och en konduktör, okunnig i rävsovarkonstens knep, rädda den skånska kärleken från ett abrubt och definitivt slut.
Hösten. Begreppet "på ålderns höst" har aldrig känts så rättvisande. Genom Apotekets läsglasögon (très á la kulturtant) såg jag mitt liv i ett nytt ljus. Den alldeles egna ettan blev till en improviserad tvåa, när den skånska vinden drog norrut på obestämd tid. Själv satte jag mig på pendeln till Haninge och blev mormor bland en massa tonårskids på grundkursen i medieteknik.
Och så vintern...som aldrig kom. Tror att jag, liksom vädret, håller mig fast vid hösten. Varför inte stå åldersnojan bi och passa på att bli opererad för struma? Vad gör väl ytterligare ett ärr på en redan ärrad kropp? Måtte våren komma snart, tillsammans med möss och fåglar som kan slutföra min c-uppsats och ta den till höjder jag aldrig skulle ha klarat, eller snarare hunnit med, på egen hand. Sedan kan jag luta mig tillbaka med en skånsk prins och hela kungariket i min ännu inte alltför rynkiga hand.
Så vad har då hänt, kan man fråga sig. Som seden sig följer inom alla medier, är januari månaden framför alla när det gäller reflektioner över det år som varit, så vad lämpar sig inte då bättre än en kort sammanfattning av Fröken Ågrens år 2006? Är jag inte en attans kanalje ändå, som håller min(a) läsare på spänn ett helt år?! (Så mycket bättre än att erkänna sin lathet...)
Våren. Trots sin skirt, gröna fägring, en tuff årstid. Den mininmala budgeten for till Malmö, och stannade där (till skillnad från undertecknad som vid varje hemkomst fick överleva på kastanjer och skånsk kärlek).
Sommaren. Den blekingska kartans vita fläckar utforskades och geografin förbättrades; Landskrona ligger i SKÅNE! Den lilla lägenheten i Olofström har för evigt försatt mitt estetiska sinne i ett tillstånd av chock, medan lokalredaktionen blåste upp mitt journalistiska ego från ett icke vara till ett oförtjänt "se upp Janne Josefsson". Pensionärerna formligen darrade inför mitt skarpsinne och intellekt.
Och så, i ett ögonblick av klarvakenhet lyckades jag, tillsammans med grannflickan på väg ner till sin fotbollsträning och en konduktör, okunnig i rävsovarkonstens knep, rädda den skånska kärleken från ett abrubt och definitivt slut.
Hösten. Begreppet "på ålderns höst" har aldrig känts så rättvisande. Genom Apotekets läsglasögon (très á la kulturtant) såg jag mitt liv i ett nytt ljus. Den alldeles egna ettan blev till en improviserad tvåa, när den skånska vinden drog norrut på obestämd tid. Själv satte jag mig på pendeln till Haninge och blev mormor bland en massa tonårskids på grundkursen i medieteknik.
Och så vintern...som aldrig kom. Tror att jag, liksom vädret, håller mig fast vid hösten. Varför inte stå åldersnojan bi och passa på att bli opererad för struma? Vad gör väl ytterligare ett ärr på en redan ärrad kropp? Måtte våren komma snart, tillsammans med möss och fåglar som kan slutföra min c-uppsats och ta den till höjder jag aldrig skulle ha klarat, eller snarare hunnit med, på egen hand. Sedan kan jag luta mig tillbaka med en skånsk prins och hela kungariket i min ännu inte alltför rynkiga hand.