Allt är Olles fel
Jag har funderat en del kring det här med kvinnor som blir kära i brottslingar, och nu menar jag inte snattare eller fortkörare, utan riktigt grova brottslingar. Att ta upp Helge Fossmo som exempel i det här fallet känns kanske inte helt klockrent när det, trots allt, finns värre galningar där ute, men det är han jag läste följande om senast.
Helge Fossmo har, sedan han åkt in på livstid för att ha mördat sin fru (indirekt genom sin barnflicka), fått en massa beundrarbrev av kvinnor. För ungefär två år sen gifte han sig med en av dessa (läs mer om det här). Förutom tankar på hur kul det egentligen är att vara gift med någon som sitter inne, på livstid dessutom, börjar man givetvis klura på vad som egentligen är fel med dessa kvinnor, som dras till hustrumördare? Jag säger så här: Allt är Olle i Bullerbybarnens fel.
Alla minns väl när Olle fick sin hund Svipp? Hunden ägdes från början av den elake skomakaren och var då lika illa omtyckt i bygden som sin vrånge ägare. Men Olle förstod att hunden egentligen var snäll och när han sen fick ta hand om Svipp visade det sig mycket riktigt stämma - Svipp blev en mönsterhund, glad, barnvänlig och exemplarisk på alla vis. Hur många var vi inte som önskade att något sånt skulle hända oss? Att vi skulle vara de enda som verkligen förstod oss på ett djur och att bara vi fick ta hand om det skulle allt bli bra, till och med perfekt?
Jag tror att den känslan finns kvar hos brottslingvurmande kvinnorna, bara det att den har förvandlats till att gälla elaka människor istället för djur. De tror att känner brottslingarnas "innersta väsen" och att det är just de som kan omvända männen till fromma, barnvänliga och exemplariska små lamm. Om kvinnorna däremot inte hade sett Alla vi barn i Bullerbyn, eller om historien hade fått en annan vändning där Svipp hjärtlöst går till en blodig attack mot Olles lillasyster Kerstin, hade dessa kvinnor kanske tänkt sig för en extra gång.
Så jag säger bara det, allt är Olles fel.
När kommer den?
Jag längtar verkligen och kan inte bärga mig, för snart, efter alla dessa år, måste den ju ändå komma – badsäsongen. Och då menar jag inte för folk i Sverige i allmänhet, utan för mig och min bleka lekamen. Liksom alla andra år, när jag tror att "i år är det äntligen dags!", har jag gett mig ut på bikiniletarsafari. Och jag säger safari för det är verkligen en djungel därute med alla färger och modeller. Fast, efter att ha provat mig igenom de flesta varianter är nog djungel fel ord, öken stämmer väl kanske bättre för jag hittade inget. Nichts. Nada. Som vanligt.
Eller jo, jag fann något. Om det beror på att min syn har blivit sämre på gamla dar och behöver ljusrör för att se klart eller om det beror enbart på just det faktum att jag ens har "gamla dar", vet jag inte. För där, i det sterila omklädningsrumsljuset, upptäckte jag något som jag inte sett förut: Ett vitt, gropigt landskap som bredde ut sig mitt framför mina ögon...
Låt mig säga så här, hade det varit i rymden hade det varit vackert. Men i ett omlädningsrum, not so much.
Så nu gäller det att ta i med hårdhandskarna. Som varje år. Låtsas som att jag faktiskt tror på att jag lyckas det här året. Som varje år. Fundera över våtdräkt som alternativ. Som varje år. Och inse att det inte blir St Tropez i år heller utan St Sommarstället, så där lagom tomt, öde och privat. Ungefär som mitt alldeles egna månlandskap.
Jag undrar
Ibland undrar jag vad som hände med min kreativa sida, den som fick mig att teckna halva nätterna igenom och vakna upp på morgonen med en hög med blyertsskisser på golvet. Problemet ligger nog i att jag inte längre vet vad jag ska måla. På samma sätt har jag slutat att spenadera nätterna med att möblera om. Kan det bero på att jag numer bor i en svårmöblerad etta? Och min tid med den fantastiskt formvänliga leran som vän försvann samma dag som jag inte längre hade tillgång till skolans bildsal, anledningen är uppenbar – var fan skulle jag få plats med en brännugn?
När jag blir stor ska jag ha ett hus med plats för allt och alla. Men hur det ska gå till när inte ens livet, som ibland ter sig så oändligt och stort, kan rymma allt. Eller alla. Jag vet inte. Är det inte bristen på pengar som håller fullkomligheten tillbaka, är det brist på tid, ork eller vilja. Både hos mig och hos andra. Ska man finna sig i att det alltid kommer att finnas hinder och nöja sig med mindre? Jag undrar...
Noll bollkoll
I går var jag på min allra första "riktiga" fotbollsmatch någonsin – Kalmar FF mot AIK. Jag och K gjorde det till en heldag, eller en halv i alla fall. Hade det gutt i solen vid Kalmar slott och så käkade vi och drack öl på Krögers till tonerna av AIK-fansens berusade brölande. Livemusik när den är som sämst.
Sedan var det dags! Vi följde strömmen mot Fredrikskans och hittade våra platser, lyckligtvis långt ifrån havets snålblåst. Därefter var det full fotbollsfokus! I sisådär en kvart... Jag måste verkligen tillhöra den sämsta sortens publik, absolut noll bollkoll. Låt mig demonstrera genom några utdrag ur min och Ks konversation under matchen:
Jag: "Bra jobbat! Eller?"
K nickar och jag känner mig nöjd.
Jag: "Han mjölkar ju, det är mjölkning! Eller?"
K: "Det heter maskning..."
Jag: "Jaaaaa, jaaaaaaaa det blev mål!! Eller?"
K: "Nej, det var offside."
Precis så här var det.. Ni fattar ju. Världens kanske sämsta supporter.
Det jag däremot kan säga något om är att:
1. AIKs fans var fasen så mycket bättre på att hålla igång. Det dröjde inte länge förrän jag själv satt och nynnade "...vi finns överallt, men det gör inte ni, för ni är Djurgårdsjävlar...". En skam som sagt, både som KFF-supporter och som dotter till en nitisk språkvårdare,
2. mannen som satt bakom oss lät fruktansvärt lik den gamle handbollstränaren Bengan Johansson, vilket gjorde hans kommentarer ytterst roliga att lyssna på och
3. någon verkligen borde säga till Henrik Rydström att cykelbyxorna försvann med 80-talet.
Henrik Rydström, med Sveriges kanske tajtaste shorts.
Bara att acceptera
Jag gör ständigt saker jag inte borde. Stoppar i mig choklad och godis trots att jag egentligen sockerdetoxar för att få bort mitt sinnesjuka sötsug. Sitter uppe framför datorn när jag borde sova. Sover när jag borde vara vaken. Jobbar när jag borde vila. Vilar när jag borde träna. Tränar trots att kroppen skriker. Säger saker när jag borde hålla tyst. Är tyst när jag borde säga ifrån. Listan kan göras lång.
Men samtidigt har jag alltid varit lite obstinat. Eller som den gamla tyska 70-tals gruppen Accept så fint beskriver det;
Im a rebel, rebel / dont you just know it