Fröken Ågren

Jag avundas verkligen Super Mario. (Och då menar jag den riktige Nintendo 8-bitars Marion, inte någon senare töntversion.) Tänk att  bara ha en väg att gå (rakt fram) och ett enda mål i livet (att rädda prinsessan). Han behöver inte bry sig om något annat. Han vet inte ens om att det finns något annat. Har han är bra dag kan han samla på sig en massa extraliv och spara dem till senare. Bara så där. Killen behöver inte ens bry sig om kläder eller mat!
I 3:an blir det förvisso lite fler beslut som ska fattas; flyga eller inte, gå bakom "kulisserna" eller kanske bakåt? Men det är bara roliga omvägar och betyder egentligen ingenting. Mario vet fortfarande vart han ska och vad han ska göra. Han behöver inte veta mer!
Sen kom Nintendo 64. Då kunde ju Mario inte få leva lyckligt längre, neeej då. Då måste hans stillsamma lilla värld raseras och beslutsångesten läggas på hans små (men starka!) axlar. Helt plötsligt har han en hel 3D-värld som han ska orientera sig i. Nu är det slut på det loja livet. Beslut måste fattas, till höger och vänster, stup i kvarten och hela tiden. Åh, denna sorgliga mänsklighet som påtvingat sin postmoderna ångest på en redan fulländad värld i 2D.

Och det är därför jag slutade spela tv-spel. Jag behöver inte fler valmöjligheter i mitt liv. Låt mig få leva i plattformsspelens förlovade land.