Fröken Ågren

Det hela började med en ytterst positiv överraskning i form av 70 spänn som jag fann i bakfickan på ett par jeans (detta kan i somligas ögon verkar vara en futtig sak att ens bli lite exalterad över, men som fattig student med övertrasserat konto finns det ingen saligare känsla). Så jag slog på stort och gick ut och spenderade kvällen i stort sett spiknykter (två öl gör varken från eller till, speciellt om man dricker dem långsamt), själv.

Själv är ett ord som skrämmer ofattbart många människor. Tanken på att vara själv och, ännu värre, gå ut själv en fredagskväll, kan för dessa liknas vid att vakna upp ensam efter en atombomsexplosion och slås av insikten att vara den enda överlevande. På hela jorden.

Jag har dock efter idogt tränande lärt mig att hantera denna rädsla och dessutom att njuta av den! Till och med när jag går ut tillsammans med folk brukar jag gå själv – är en mästare på att smita iväg på egna små upptäcksfärder under kvällen. Anledningen till detta är så simpel som att om man är själv är man det aldrig speciellt länge, man träffar alltid någon mer eller mindre underhållande människa att snacka lite med, allt hänger bara på attityden. Vill du stå och tjura i ett hörn, gör det, men räkna med att få göra det själv.

Folk jag träffar ute brukar inte bara höja ett, utan båda ögonbrynen i ren och skär förvåning över att jag ens vågar ta det ordet i munnen – själv, det är lika exotiskt som en mörkhyad i Finland (ber så mycket om ursäkt till vårt kära grannland och dess invånare, men så är det). Tanken är för dem otänkbar (huruvida den då kan klassas som en tanke över huvud taget är en fråga jag lämnar åt filosoferna).

I vilket fall som helst blev kvällen ytterst trevlig! Jag såg allt från den (troligtvis) tidigare så söta tjejen som blivit på tok för full för att dansa (jag tror i alla fall att det var det hon försökte med, eller var det någon slags rekognosering av dansgolvet utförd i stora, vida, asymmetriska cirklar), till killen som helt enkelt inte klarade av att stå med cykeln och prata i mobil samtidigt (att stå alls verkade vara nog så bekymmersamt, att han borde ha gett upp hoppet för längesen). Även spyan hade sin givna plats på trottoaren, så allt var som det skulle denna fredagskväll.

Detta är åtminstone vad man skulle kunna tro vid en första anblick, men så plötsligt, under ett infall av spontan glädje främst orsakad av en suverän låt på sin mp3-spelare, kunde man se en i stort sett nykter donna ta sig fram genom Uppsala stad, delvis dansandes delvis med hoppsa-steg. Uppenbarligen (i alla fall om man ser till reaktionerna hos människorna runt omkring) ytterligare en ögonbrynshöjande sysselsättning. Men om jag lärt mig något under denna kväll så är det att det finns banne mig inget som gör folk så glada som lite impulsivt dansande. Och nu snackar vi inte någon seriös pardans, utan en dans utförd i ensamhet, fullkomligt allena utan något som helst sällskap. Alldeles, alldeles själv…

Det finns nog inget ord som gör mig så fruktansvärt besviken, som ”frukost”. Informationsnivån hos just det ordet är lika med noll och intet. Vad betyder ”frukost” egentligen? Man skulle ju kunna tro att det är ett sammansatt ord – antingen fruk + ost eller också fru + kost. I det förra fallet kan man då fråga sig vad fasen fruk egentligen är för nåt? Och varför just ost helt plötsligt har blivit en så självklar del av morgonmålet att det har fått sin egen plats i ordet, när kaffe, bröd och flingor är minst lika vanliga frukosttillbehör? Eller, som i det senare fallet, varför det endast är fruar som får någon form av kost i ottan? Vad äter i sådana fall alla barn och makar, om de nu äter något alls? Men nu är det inget sammansatt ord, så vad fasen är det? Etymologin är åt skogen och det gör mig vansinnig!!

Nej tacka vet jag danskan, där heter det kort och gott morgenmad, d.v.s. morgonmat (översatt åt alla er okunniga, språkligt handikappade människor som håller till i de nordligare delarna av Sverige – d.v.s. från Kalmar och uppåt ungefär), vilket är fullständigt logiskt (ett ord som jag för övrigt aldrig trodde att jag skulle förknippa med det danska språket…) då frukosten de facto är mat man äter på morgonen. Att danskarna sedan kallar sin lunch för frukost är ytterst förvirrande och leder mig tillbaka till tidigare resonemang, fast då några timmar senare på dagen, vid lunchdags.

Så vad kan man då dra för slutsatser av detta? Jo dels att jag mycket hellre äter morgonmat då jag faktiskt vet vad detta är för något, etymologiskt sett, och dels att om jag bodde i Danmark skulle jag bli tvungen att hoppa över lunchen p.g.a. lingvistisk kulturkrock samt allmän språkförbistring.

(Om man sedan vill föra resonemanget ytterligare ett steg framåt, skulle man snart inse att det inte skulle bli någon lunch för mig i Sverige heller, då även detta ord är ett gement språkligt snedsteg. Men med ett rejält, danskt mål med morgonmat i magen skulle jag åtminstone kunna stå mig till den ljuva, mer etymologiskt lättbegripliga middagen (som i många fall, trots ordets sammansättning, sker på kvällen).