Fröken Ågren

Det är min käre far som har visat mig in i såsmakeriets fantastiska värld. Så kallade pås-såser har varit strängt förbjudna under min uppväxt. Det enda undantaget var och är vaniljssås. Anledningen till det är troligtvis att tålamodet inte är lika stort när det kommer till desserten. Om det sen beror på att det oftast är min mor som står för den eller om det är sötsuget som tar överhanden kan jag inte svara på. 

Men med stark jävla brunasås (eller sjbs som vi kan kalla den för enkelhetens skull) är det en helt annan femma. Att ens fundera på att ta en pås-sås är en hädelse och går man i sådana tankar är man sjbs:en ovärdig. För att lyckas med en sjbs måste man nämligen lägga ner hela sin själ i att få den perfekt. Perket salt, perfekt söt, perfekt syrlig, perfekt kryddig, perfekt len, perfekt konsistens... Ja, ni förstår ju. Dessvärre kräver detta ett evinnerligt antal avsmakningar, man har liksom inget val än att sticka ner en tesked titt som tätt så att man vet att man är på rätt väg. De frekventa skeddoppen är ett måste! Tyvärr. Gud så synd...

Nu tror ni säkert att jag ska avslöja hur jag gör min sjbs. Det kan ni glömma. En perfekt sjbs kräver inte bara förvånansvärt många ingredienser, utan också en upptäckarlust av tungans alla smaklökar och det, mina vänner, är en resa som inte är ämnad för alla.

You want to know the sås? You can´t handle the sås! 

(Men jag bjuder mer än gärna på den om ni frågar snällt.)