Ett hyllningstal
Jag står här idag, framför er, för att sjunga åldrandets lov, för att prisa tiden och dess ljuva inflytande över våra liv. Varför kanske ni frågar? Varför inte, svarar jag då. I dag flyr människan sin åldrande kropp med hjälp av skalpeller, omfördelat fett och plast. De försöker få tillbaka sin ungdoms glada dagar och sin kropps storhetstid, men till vilken nytta? Är ungdomen något så eftersträvansvärt, att vi mer än gärna spränger vår budget och frivilligt överlämnar våra kroppar till förfinande fältskärer?
Inför min stundande 25-årsdag har många tankar cirkulerat kring åldrandet. Jag ska inte sticka under stol med att även jag prövat det gamla tricket med pennan, bara för att försäkra mig om att gravitationen ännu inte har tagit ut sin rätt. Även jag har stått och granskat mina lår efter begynnande månlandskap och valt bort hissen i Anna Skippers heliga namn, allt för att få den där extra träningen. Även jag har sneglat på de yngre spättorna och förbannat deras spänst!!
Men så slog det mig, varför strävar vi tillbaka till den tid i våra liv då alkohol var synonymt med bakfylleångest och bortsupna ägodelar? Varför vill vi efterlikna en samhällsgrupp vars fullständiga vokabulär ryms på en lunchmeny från McDonalds? Varför, mina kära vänner, längtar vi så efter fylla ut vårt allt slappare skinn, och tömma våra av kunskap mättade hjärnor, när vi borde omfamna alla ålderstecken och förbereda oss inför den kommande rollen som äldermän och obestridbara sanningssägare!
För när livets högsommar börjar gå mot dess höst, så finns det så mycket att se fram emot. Helt plötsligt blir vi rättmätiga ägare av de bästa platserna på bussen. Vi kan hytta med näven åt folk utan att få mothugg och vi kan yttra de mest elaka och bisarra saker utan att behöva ta något som helst ansvar för konsekvenserna. Jag säger: Hellre gäddhäng än moppehäng!
Tänk att slippa åla sig i minikjolar och tubtoppar som visar mer än de döljer, att våga slänga spetsstringen och låta sloggitrosan göra sitt jobb. Att slippa bry sig om huruvida skorna matchar eller inte, eller att kunna spara en slant genom att ge bort fingerborgar istället för pengar till sina barnbarn. För vem har väl hjärta att förebrå en gammal tant? Eller gubbe. Jag kan inte bärga mig att bli gammal. Att få leva det riktigt oansvariga och totalt ansvarslösa livet, något som ungdomar felaktigt tror att dom har ensamrätt på. De må ha blivit symboler för rebellivet, men pensionärerna lever det till fullo!
Så gläds åt att bli gammal, låt ungdomarna få njuta av sin ungdomliga högfärd (vi äldre vi vet att den falnar fortare än de ens kan ana), skaffa galoscher och invänta hösten med ett leende på läpparna.
Länge leve ålderdomen och länge leve pensionärsrabatterna!
Inför min stundande 25-årsdag har många tankar cirkulerat kring åldrandet. Jag ska inte sticka under stol med att även jag prövat det gamla tricket med pennan, bara för att försäkra mig om att gravitationen ännu inte har tagit ut sin rätt. Även jag har stått och granskat mina lår efter begynnande månlandskap och valt bort hissen i Anna Skippers heliga namn, allt för att få den där extra träningen. Även jag har sneglat på de yngre spättorna och förbannat deras spänst!!
Men så slog det mig, varför strävar vi tillbaka till den tid i våra liv då alkohol var synonymt med bakfylleångest och bortsupna ägodelar? Varför vill vi efterlikna en samhällsgrupp vars fullständiga vokabulär ryms på en lunchmeny från McDonalds? Varför, mina kära vänner, längtar vi så efter fylla ut vårt allt slappare skinn, och tömma våra av kunskap mättade hjärnor, när vi borde omfamna alla ålderstecken och förbereda oss inför den kommande rollen som äldermän och obestridbara sanningssägare!
För när livets högsommar börjar gå mot dess höst, så finns det så mycket att se fram emot. Helt plötsligt blir vi rättmätiga ägare av de bästa platserna på bussen. Vi kan hytta med näven åt folk utan att få mothugg och vi kan yttra de mest elaka och bisarra saker utan att behöva ta något som helst ansvar för konsekvenserna. Jag säger: Hellre gäddhäng än moppehäng!
Tänk att slippa åla sig i minikjolar och tubtoppar som visar mer än de döljer, att våga slänga spetsstringen och låta sloggitrosan göra sitt jobb. Att slippa bry sig om huruvida skorna matchar eller inte, eller att kunna spara en slant genom att ge bort fingerborgar istället för pengar till sina barnbarn. För vem har väl hjärta att förebrå en gammal tant? Eller gubbe. Jag kan inte bärga mig att bli gammal. Att få leva det riktigt oansvariga och totalt ansvarslösa livet, något som ungdomar felaktigt tror att dom har ensamrätt på. De må ha blivit symboler för rebellivet, men pensionärerna lever det till fullo!
Så gläds åt att bli gammal, låt ungdomarna få njuta av sin ungdomliga högfärd (vi äldre vi vet att den falnar fortare än de ens kan ana), skaffa galoscher och invänta hösten med ett leende på läpparna.
Länge leve ålderdomen och länge leve pensionärsrabatterna!