Fröken Ågren

Det hela började med en ytterst positiv överraskning i form av 70 spänn som jag fann i bakfickan på ett par jeans (detta kan i somligas ögon verkar vara en futtig sak att ens bli lite exalterad över, men som fattig student med övertrasserat konto finns det ingen saligare känsla). Så jag slog på stort och gick ut och spenderade kvällen i stort sett spiknykter (två öl gör varken från eller till, speciellt om man dricker dem långsamt), själv.

Själv är ett ord som skrämmer ofattbart många människor. Tanken på att vara själv och, ännu värre, gå ut själv en fredagskväll, kan för dessa liknas vid att vakna upp ensam efter en atombomsexplosion och slås av insikten att vara den enda överlevande. På hela jorden.

Jag har dock efter idogt tränande lärt mig att hantera denna rädsla och dessutom att njuta av den! Till och med när jag går ut tillsammans med folk brukar jag gå själv – är en mästare på att smita iväg på egna små upptäcksfärder under kvällen. Anledningen till detta är så simpel som att om man är själv är man det aldrig speciellt länge, man träffar alltid någon mer eller mindre underhållande människa att snacka lite med, allt hänger bara på attityden. Vill du stå och tjura i ett hörn, gör det, men räkna med att få göra det själv.

Folk jag träffar ute brukar inte bara höja ett, utan båda ögonbrynen i ren och skär förvåning över att jag ens vågar ta det ordet i munnen – själv, det är lika exotiskt som en mörkhyad i Finland (ber så mycket om ursäkt till vårt kära grannland och dess invånare, men så är det). Tanken är för dem otänkbar (huruvida den då kan klassas som en tanke över huvud taget är en fråga jag lämnar åt filosoferna).

I vilket fall som helst blev kvällen ytterst trevlig! Jag såg allt från den (troligtvis) tidigare så söta tjejen som blivit på tok för full för att dansa (jag tror i alla fall att det var det hon försökte med, eller var det någon slags rekognosering av dansgolvet utförd i stora, vida, asymmetriska cirklar), till killen som helt enkelt inte klarade av att stå med cykeln och prata i mobil samtidigt (att stå alls verkade vara nog så bekymmersamt, att han borde ha gett upp hoppet för längesen). Även spyan hade sin givna plats på trottoaren, så allt var som det skulle denna fredagskväll.

Detta är åtminstone vad man skulle kunna tro vid en första anblick, men så plötsligt, under ett infall av spontan glädje främst orsakad av en suverän låt på sin mp3-spelare, kunde man se en i stort sett nykter donna ta sig fram genom Uppsala stad, delvis dansandes delvis med hoppsa-steg. Uppenbarligen (i alla fall om man ser till reaktionerna hos människorna runt omkring) ytterligare en ögonbrynshöjande sysselsättning. Men om jag lärt mig något under denna kväll så är det att det finns banne mig inget som gör folk så glada som lite impulsivt dansande. Och nu snackar vi inte någon seriös pardans, utan en dans utförd i ensamhet, fullkomligt allena utan något som helst sällskap. Alldeles, alldeles själv…