Släng dig i väggen Sisyfos!
Jag skulle vilja återkomma lite till det där med sisyfosarbete (som jag i all hast har nämnt någon gång i förbifarten tidigare). Den där jäkla stenen Sisyfos får kämpa med uppför kälkbacken (för något berg tvivlar jag på att det är! Han tillhör säkert bara den gnälliga skalan som lipar över spilld mjölk. Och ja, jag skriver i presens för om historien stämmer så borde killen fortfarande vara där nere i helvetet och slita…) är ingenting mot alla olika former av rakning vi kvinnor (och ja, vissa män också, men det är knappt jämförbart) får genomlida!
Svisch, svisch, svisch, aj! Svisch, satans! Svisch, svisch svisch…
Och när vi väl har lyckats ta oss igenom pärsen utan att halka under balansakten, men med små, små svidande skärsår över hela benen som blöder töntigt mycket i förhållande till sin storlek, då dröjer det inte länge innan jobbet återigen kan betraktas som ogjort. Man önskar sig mjuka, välkomnande ben, ungefär som riktigt fin mylla, men vad får man? Ett ytterst ocharmigt kalhygge!!!
Jag vet att det finns diverse andra vägar att gå men antingen är de för kladdiga, för smärtsamma, för dåliga, för tidskrävande eller på tok för dyra. Så vad göra? Skita i allt, bli vildvuxen och hoppas på att få EU-bidrag som ägare till en nyfunnen urskog? Ledsen att göra er besvikna, men för att betraktas som urskog ska skogen aldrig tidigare ha blivit skövlad, och då menar jag bokstavligt talat. Sen underlättar det ju också om den har någon form av befintligt djurliv och det vill vi väl helst undvika…
Nej, det är bara att stå sitt kast och inse att som man sår får man skörda. Och är man nu så dum att man skördar, då får man fasen skylla sig själv om man får sår!
Kommentarer
Trackback