Förhatliga frisörer och förjävliga frisyrer
Så har det hänt igen! Jag förbannar mig själv för min egen idioti. Varför skulle den här gången skilja sig från alla andra gånger?
Det hela började med att mitt annars så kraftfulla (för kraftfullt är det!) hår började kännas slitet i topparna och så under ett infall av plötslig spontanitet och tillfälligt hjärnsläpp (att jag dessutom hade mer pengar än vanligt på kontot kan också ha gjort sitt till) letade jag upp en drop in-salong. Som vanligt valde jag en av de billigare, dels p.g.a. man aldrig är så pass rik som student, att 400 spänn för att klippa topparna, känns som en vettig utgift, och dels p.g.a. min kära mor bestämt hävdar att billiga frisörer/frisörskor (inte billiga på det viset…) är minst lika bra som de dyra. Jag börjar dock bli tveksam.
Redan när jag sätter mig i stolen och möter min frisörskas blanka, frånvarande blick börjar jag ana oråd. När hon sedan står och stirrar mer ut genom fönstret, på vad än det är som händer på gatan utanför, än på mitt hår, känns stolen inte så bekväm längre. Efter att sedan ha sett hur lock efter lock faller och hur hon går bärsärk i mitt hår med uttunningssaxen börjar jag att svettas. Ymnigt. Jag försöker desperat fråga efter tips och råd om hur jag bäst behandlar mitt hår, bara för att få någon slags glimt av engagemang och kunskap i den där döda blicken. Men nejdå, allt jag får är ett ”din hårfärg är rätt trist, ser grön ut”… Sedan fortsätter hon den psykiska och fysiska tortyren med att föna mitt hår…inåt!!!! För er lyckligt ovetandes kan jag förklara att resultatet blir något som kan liknas vid utseendet hos en transvestit med en riktigt, riktigt, riktigt ful peruk
När plågan väl är över och hon visar resultatet, utan att ens verka någorlunda nöjd över det själv, börjar klumpen i halsen växa. Jag reagerar också därefter och låter henne verkligen veta vad jag tycker, när jag med ett frampressat leende säger ”Jättebra!” (den hårda, raka sanningen har aldrig riktigt varit min grej och även de ondaste människor har känslor som kan såras). Väl framme vid kassan slår nästa motgång emot mig: ”Vi tar ej emot kort”-skylten. Inte nog med att jag bara vill springa därifrån och gråta, nu är dessutom jag tvungen komma tillbaka och återigen möta min vedersakare! Med huvudet nedböjt och med förhoppningen att inte råka in i någon jag känner, rusar jag så till närmaste bankomat och tillbaka, slänger fram pengarna och cyklar i panik därifrån – med en ful frisyr, ett svindyrt specialschampo för mitt gröna hår och lik förbannat 400 spänn fattigare… Behöver jag ens säga att jag förbannar min egen dumhet?
Det hela började med att mitt annars så kraftfulla (för kraftfullt är det!) hår började kännas slitet i topparna och så under ett infall av plötslig spontanitet och tillfälligt hjärnsläpp (att jag dessutom hade mer pengar än vanligt på kontot kan också ha gjort sitt till) letade jag upp en drop in-salong. Som vanligt valde jag en av de billigare, dels p.g.a. man aldrig är så pass rik som student, att 400 spänn för att klippa topparna, känns som en vettig utgift, och dels p.g.a. min kära mor bestämt hävdar att billiga frisörer/frisörskor (inte billiga på det viset…) är minst lika bra som de dyra. Jag börjar dock bli tveksam.
Redan när jag sätter mig i stolen och möter min frisörskas blanka, frånvarande blick börjar jag ana oråd. När hon sedan står och stirrar mer ut genom fönstret, på vad än det är som händer på gatan utanför, än på mitt hår, känns stolen inte så bekväm längre. Efter att sedan ha sett hur lock efter lock faller och hur hon går bärsärk i mitt hår med uttunningssaxen börjar jag att svettas. Ymnigt. Jag försöker desperat fråga efter tips och råd om hur jag bäst behandlar mitt hår, bara för att få någon slags glimt av engagemang och kunskap i den där döda blicken. Men nejdå, allt jag får är ett ”din hårfärg är rätt trist, ser grön ut”… Sedan fortsätter hon den psykiska och fysiska tortyren med att föna mitt hår…inåt!!!! För er lyckligt ovetandes kan jag förklara att resultatet blir något som kan liknas vid utseendet hos en transvestit med en riktigt, riktigt, riktigt ful peruk
När plågan väl är över och hon visar resultatet, utan att ens verka någorlunda nöjd över det själv, börjar klumpen i halsen växa. Jag reagerar också därefter och låter henne verkligen veta vad jag tycker, när jag med ett frampressat leende säger ”Jättebra!” (den hårda, raka sanningen har aldrig riktigt varit min grej och även de ondaste människor har känslor som kan såras). Väl framme vid kassan slår nästa motgång emot mig: ”Vi tar ej emot kort”-skylten. Inte nog med att jag bara vill springa därifrån och gråta, nu är dessutom jag tvungen komma tillbaka och återigen möta min vedersakare! Med huvudet nedböjt och med förhoppningen att inte råka in i någon jag känner, rusar jag så till närmaste bankomat och tillbaka, slänger fram pengarna och cyklar i panik därifrån – med en ful frisyr, ett svindyrt specialschampo för mitt gröna hår och lik förbannat 400 spänn fattigare… Behöver jag ens säga att jag förbannar min egen dumhet?
Kommentarer
Postat av: LILLA LOTTA
SALA Jag gillar Pluto som fasen och ska se dem live den 26:e Min sensaste frisor var en galen man son lyssnade pa 50 cent dansade och sa Darling kanske 5 ggr i minuten. (han hade flickvan sa han...hummmm...) Andys i Thailand var ganska sa illa de rakade av hans dreads men flickan som i ovrigt var typ 12 hade en rakapparat fran 80 talet som var sonder sa ibland rakade den typ 1 cm och ibalnd rakade den rent. Han sag ut som en javla igelkott. Han har inte klippt sig sen dess (2 ar sedan)Aj och snart kommer juh mamma och han ser ut som en jakla tattare (med malarfarg i haret i olika farger) Kan du hjalpa mej???
Postat av: Sarah
Jag tror inte att jag är rätt person att fråga om frisörer vännen... Du får ta saxen i dina egna händer, värre kan det knappast bli?
Trackback